Som ett nytt steg i utredningen inför ett eventuellt kommande cochelarimplantat så har jag idag på morgonen varit på radiologen (det heter inte röntgen längre) och fått hjärnan fotograferad av en magnetkamera.
Ibland verkar det som om ödet spelar in väldigt mycket i mitt liv. Så till exempel dagen innan jag skulle träffa kuratorn och audionomen för att prata cochlearimplantat så visade TV filmen Hear and now som handlade om ett par i USA som fick implantat inopererade. Så när jag kom på det avtalade mötet med kuratorn och audionomen så visste jag faktiskt ganska mycket om hur en sådan operation går till.
Igår, kvällen innan jag skulle till radiologen, så visade programmet Fråga doktorn en film om hur en undersökning med magnetkamera går till. Så idag visste jag precis vad som gällde.
Först hade jag fått svara på en massa frågor om jag har något av metall i kroppen, som t ex någon kroppsdel lagad med metall, om jag fått metallsplitter i mig någon gång osv.
Sedan fick jag ta av alla smycken, klocka etc även hörapparterna och klä av mig allt utom trosor och sockar. Iklädd en T-shirt/särk i storlek L fick jag sedan krypa upp på kamerans "bädd". Där placerades huvudet i exakt position varpå ett "visir" placerades över huvud och ansikte. Om jag tittade rakt upp så kunde jag i en vinklad spegel se vad som skedde runtomkring i rummet. Så fick jag besked om att när jag väl befann mig inne i maskinen så fick jag absolut inte röra mig, inte ens fötterna eller fingrarna. Själva britsen var så smal så jag kunde inte ha armarna liggande utmed sidorna utan fick rådet att knäppa händerna på magen.
Så hade jag stora öronskydd (kanske var det hörlurar med musik, men jag hörde ju inte någon musik) för att skydda från det muller som kameran åstadkommer. Slutligen fick jag också en knapp som jag kunde trycka på om jag skulle drabbas av panik eller något sådant.
Sedan så satte allt igång och jag åkte sakta in med huvudet i maskinen. Ett mullrande startade och sedan var det bara att vänta. Och det är klart när man absolut inte får röra på sig så kliar det både här och där. En stund var jag så nära att hosta att jag trodde att jag skulle sabotera hela undersökningen. MEN allt gick bra och redan efter ca 15 minutervar undersökningen klar. Den kan ibland tydligen ta ända upp till 30 minuter. Men det fanns nog inte så mycket att fotografera i min lilla hjärna!
Nu ska jag bara vänta någon vecka innan doktorn förväntas höra av sig. Under tiden fortsätter jag som vanligt med att försöka komma på äppelrecept - trädgården dignar ju av äpplen.
Vivvi
Hej på dig! Jag kommer att följa din blogg nu o framåt.Jag är graft hörselskadad nu.Svårt att höra vad folk säger,ljud känslig,tinnetus, hör det jag inte vill höra.Det är på gång att jag ska få CI av något slag.Remiss har gått ner till Uppsala från Bollnäs.Ser att du har släkt i Hälsingland.Jag o min sambo bor i Bollnäs.Vi är Hälsingar.Jag från trakterna runt Säderhamn o sambon från Ytterhogdal-Färila.ha det så gott o lycka till med testerna.Birgitta
SvaraRadera