Oj,oj,oj nu laddar jag! Det har gått så lång tid sedan jag senast skrev något på bloggen att jag har glömt bort hur man gör. Men nu..... laddar jag för att börja på ny kula.

Sedan sist har jag avslutat min cellgiftsbehandling och 2017 upptäcktes ny cancer (äggstockscancer) i bröstet!!!! och några lymfkörtlar i armhålan. Efter operation så tackade jag nej till ytterligare cellgiftsbehandling för att istället behandla mig med naturmedel. Så från mars 2017 till mars 2018 intog jag cannabis med mycket thc.

I slutet av mars 2018 drabbades jag av takotsubos - brustet hjärta. Det kan man få efter att ha utsatts för psykisk stress,men om allt går som det ska så återgår hjärtat till normalt igen.

Och nu har jag genomgått alla tänkbara undersökningar, skiktröntgen, mamografi etc och jusst nu ser allt bra ut och inga spår av cancer. Härligt! Och då känns det som att det är dags att starta om här i min diversehandel. Så inom kort kommer mitt första inlägg och det troliga är att mycket kommer att ägnas åt ätliga vilda växter som just nu upptar väldigt mycket av mina tankar. Så gott folk jag återkommer snart.

Naturliga hemmagjorde läkemedel

Just nu håller jag mycket på och botaniserar i hur man kan göra botemedel, läkemedel, salvor etc själv. Jättespännande! Bland det första som jag har gjort är halspastiller. Lätt att göra och smakar som  om dom skulle hjälpa om man har ont i halsen. Som tur är har jag inte varit förkyld ännu så att jag har kunnat prova dom. Men jag har ju smakat dom - smakar som om det skulle vara verksamt.

Så här gjorde jag dom: 2,5 dl socker, 1,25 dl vatten, 0,5 tsk malen ingefära, 0,25 tsk malen kryddnejlika och 1 msk honung. Lägg allt utom honungen i en kastrull och koka under omrörning  tills det tjocknar. Tag av från värmen och när det har svalnat lite tillsätt honungen och rör tills den har blandats in ordentligt. Låt svalna ännu mer och klicka därefter ut droppar på bakplåtspapper. Låt stå tills dom stelnat och pudra sedan över florsocker. Förvara pastillerna i en burk med lock.

Ja, hur är det egentligen?

Nu var det allt bra länge sedan jag skrev något i bloggen. Men ska försöka uppdatera lite här.

Under hela våren 2014 fortsatte jag med cellgiftsbehandlingarna var tredje vecka - den sista fick jag den 14 maj. Håret trillade av och jag fick en snygg peruk som jag använde fram till mitten av sommaren. Då var vi på husbilssemester i Normandie och det var bara så varmt att jag inte kunde använda peruken.
Sakta återkom håret. Men surprise, surprise nu var det mörkt och lockigt. Varje gång jag gick förbi spegeln blev jag förvånad över vad jag såg. Men man vänjer sig vid allt. Så nu är jag brunett med kortklippt hår.

I början av september var jag på kvinnokliniken för kontroll och allt såg bra ut alla värden var bra. Tröttheten består men blir nog lite bättre för varje dag som går.
30 december var jag åter på besök på kvinnokliniken och även denna gång såg allt bra ut. Det känns skönt.
Det jag har problem med är att jag får hjärtklappning ibland och det känns som om jag tappar andan för en kort sekund. På sjukhuset hittar man inget fel på hjärtat så jag bestämde mig för att återigen besöka akupunktören som fann att jag hade cancer.
Nu har jag varit hos akupunktören sammanlagt 14 gånger och ibland känns det som om det har blivit mycket bättre men sedan får jag åter hjärtklappning, så jag vet inte. Ska i alla fall besöka akupunktören 3 gånger till så får jag utvärdera det hela sedan.

Ja, ungefär så ser situationen ut idag.

12 mars

Situationen just nu. Ligger och arbetar med datorn. Allt ser ut att gå som det ska.

11 mars

Imorgon är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Redan den 3:e av totalt 6 så snart har halva tiden gått. Och det har gått fort. Sakta börjar jag vänja mig vid att gå i peruk men hemma är det skönast utan.

3 mars

Dagens no Carl lunch. Jättegott. Det är inte så svårt att utesluta kolhydrater. Det svåraste är att hitta snacks eller liknande att ha när man ser på TV.

28 februari

Igår blev jag rädd. Vi var ute och handlade och jag frös. Helt plötsligt hade jag förlorat känseln i höger ringfingertopp. På sjukhuset har man meddelat att förlora känseln i fingertopparna är i biverkan som man kan få vid cellgiftsbehandlingen. Den biverkan är allvarlig för tar man inte hand om det så kan det bli permanent.
Vi åkte hem och när jag äntligen fått upp temperaturen så försvann proble...met. Oh så skönt!

Jag måste också passa på att tala om hur oändligt tacksam jag är som är med i Rebeckorna. Nästan varje dag är det någon som hör av sig via telefon, mail eller post och undrar hur det är med mig?
Det är nästan så jag blir generad för jag mår ju jättebra - med små brister som rastlöshet, en känsla av yrsel ibland - men bortsett från deet mår jag fantastist bra.
Men TACK, TACK alla ni som så snällt hör av er. Jag blir så glad.
Kram till er alla rebeckasystrar.