En del hör för lite och andra hör för mycket!

Det här vår Mitzi på nyårsafton, hon tycker inte om raketerna, så hon har fått låna mina hörlurar som jag har på skjutbanan. Och med det nöjde hon sig - hon slapp höra ljudet från raketerna.

     
                 Lite funderingar kring hörsel i allmänhet och min i synnerhet
Många frågar hur det går att använda hörapparat i vissa miljöer t ex när det är mycket folk:
- Är det inte jobbigt när det är så här stökigt?
Vad ska jag svara då? Jag vet ju inget annat. Jag har aldrig vistas i någon miljö utan hörapparat - då hör jag ju inget alls. Det har alltid varit så. Visst jag hör inte vad folk säger och det är mycket ljud runt omkring men som sagt utan hörapparat hade jag ju inte kunnat vara med alls. Och förresten så har jag idag kommit dithän att även med hörapparat så hör jag väldigt dåligt vad folk säger, för det mesta hör jag inget. Därför har jag också märkt att jag mer och mer undviker att gå ut för att träffa folk. Jag som egentligen är väldigt social, eller rättare sagt jag var väldigt social tidigare. Älskade att vara där det är mycket folk. ringde och prata med alla möjliga. Idag undviker jag att prata i telefon så mycket som möjligt.
Det är faktiskt jättejobbigt att prata i telefon för trots att en person talar högt och tydligt och jag koncentrerar mig till det yttersta så hör jag bara en del av det personen säger. Nej då är det skönare att låta bli telefonen.

                                        Tystnaden något att längta efter
Förut har jag nog varit lite rädd för tystnaden men nu kan jag konstigt nog längta efter tystnaden. För det konstiga är att när jag tar av mig hörapparaterna så blir det oftast inte tyst. Istället kommer mitt "flygplan" det som flyger ovanför mitt huvud hela tiden. Första gången som jag kom underfund med att jag har tinnitus satt jag ute i skogen och "det var ett flygplan som hela tiden passerade över huvudet, fast nja det lät mer som när ett plan har passerat och är på väg bort". Jag satt där i skogen och tittade mig omkring men kunde aldrig upptäcka något plan. Och så var det ju konstigt att det aldrig försvann bort utan hela tiden fanns kvar. Så kom jag till slut på att det var min tinnitus som hade dykt upp.
Ibland kan det växla och då låter det istället som om jag befann mig ett antal meter bort från en stor, jättestor fläkt.

Men tänk så underbart dom gånger då hörapparaterna tas av och det är alldeles tyst.  Då kanske istället The sounds of silence dyker upp. Ni vet de där lite odefinierade "ljuden" som kan finnas. Oh det är så skönt att bara vara i den tystnaden.
Jag har förresten upptäckt att jag funderar en hel del på just tystnaden. Förr gick jag aldrig en meter utanför husdörren utan att ha hörapparaterna på. Rädd för att stöta på någon som skulle fråga något och så hade jag svarat - Goddag yxskaft.
Nej, usch det vågade jag inte. Men tänk idag har jag kommit så långt så att jag ofta går ut med hundarna utan att ha några hörapparater på mig. So what! Om någon frågar mig något får jag väl helt enkelt säga att jag hör inget eller jag är döv. Värre än så kan det väl inte vara?


                                    Besvärligt att höra vad dom säger på TV
Fast lite irriterad blir jag ju när jag sitter framför TV:n - med teleslingan på och allt - och så envisas folk med att vända bort ansiktet i TV-rutan och då hör jag ju absolut inget. Ibland - rätt ofta faktiskt - hör jag inte även om jag ser ansiktet. Och speakerröster som berättar saker till bilder är ju absolut döfött.
Det ju konstigt det där när man förlorar hörseln så kan man höra hur tydligt som helst att någon pratar men det går definitivt inte att höra vad dom säger. Ja, det är som dom hade talat ett helt annat språk som jag inte förstår. En sådan sak kan nog tyckas konstig för en normalhörande.
Men jag minns att jag redan som barn älskade att ligga under vår radiogrammofon - ni vet en sådan där stor fin möbel som stod på ben och som hade både radio och grammofon (för 78-varvs skivor) - där hörde jag bäst. Det fanns nog högtalare under också. Men även då hände det att jag kunde säga till min mamma att
- jag hör att dom pratar men jag förstår inte vad dom säger.


                                       Jag vill höra sladder och skvaller!
Igår kväll var jag på ett möte  för damer - och då är det för det mest tyst i lokalen och om någon viskar, det är ju en rätt vanlig företeelse att viska, till mig så kan jag absolut inte höra vad dom säger. Då kan jag bli uppriktigt förbannad på mig själv för jag vill ju höra "sladder".
Nu funderar jag en hel del på om ett cochleaimplantat kan hjälpa mig att höra i sådana där olika situationer?
Amanda, som jag skrev om häromdagen, verkade höra hur bra som helst även när hennes man pratade jättetyst.
Att jag funderar mycket inför den kommande operationen är kanske inte så konstigt men nu har jag till och med börjat drömma om cochleaimplantat. I en konstig dröm härom natten så var jag på Lidl och där satt en dam och fikade mitt inne i affären - hon hade ett eget litet bor, där hon satt och drack kaffe och åt wienerbröd. Då upptäckte jag att hon hade ett cochleaimplantat vid varje öra. Då petade jag på henne och frågade/konstaterade: - Så du har sådana där implantat! Sen vaknade jag. Vad knäppt. Men jag förstår också att det är mitt och kroppens sätt att förbereda sig inför den stora dagen. Det är bara 16 dagar kvar!!!

Jaha, det var lite tankar och funderingar just nu.
Vivvi