Femte dagen efter operationen

Fantastiskt vad tiden går. Redan 5 dagar sedan operationen - känns som det var igår. Nja inte för att jag har ont utan för att det verkar så nyss. Igår och idag har jag varit utan smärtstillande - tog en Alvedon igår kväll när jag gick och la mig, för säkerhets skull. Usch vad feg jag är för lite smärtor.

Igår kväll var det så dags att försöka tvätta håret. Min snälle man assisterade när jag satt i badkaret och höll en handduk för den opererade sidan. Det gick riktigt bra och vad skönt det kändes att åter igen ha rent hår.

Vet inte varför jag har låtit bli att titta i spegeln så noga men när jag nu har gjort det så har jag kunnat konstatera att jag är rätt svullen på höger sida. Något som också gör att mitt redan tidigare utstående öra står ute ännu mer - ser med andra ord ännu mer ut som Toker nu. Svullnaden sträcker sig ner över kinden och igår kunde jag också se att jag har varit utsatt för hårda tag - lite olika färger har dykt upp på halsen och även på kinden.

När jag ser de vackra färgerna så förstår jag också lite mer varför det är så svårt att öppna munnen när jag ska äta. Prata går som vanligt bra!!;) .

Tinnitusen är som vanligt, det söta lilla plinget har jag inte hört på ett tag - mamma kanske tröttnade!!

Igår försökte jag mig på att arbeta ett tag - 2 timmar - är man egen företagare så är man. Man skulle nästan kunna säga att man är oumbärlig, ha,ha.. Två timmar var kanske precis så mycket som jag klarade, jag var jättetrött efteråt. Tänk att det tar så på krafterna med en "liten" operation?

Tror att det här är allt just nu. Jag tänker återkomma och berätta lite om hur jag har upplevt/upplever att höra dåligt(eller nästan inte alls). Ibland får man en känsla av att andra människor inte fattar hur jobbigt det är att vara hörselskadad - man kan ju bli helt slut bara av att försöka höra.

Vivvi

På Karolinska i Huddinge

Nu när jag har själva operationen bakom mig så ska jag här försöka gå igenom hela händelseförlopppet på Karolinska i samband med min CI operation.

Jag skulle infinna mig på Cochleaavdelningen kl 10.30 den 26 januari för att träffa läkaren som skulle utföra operationen. Han heter Anders och inger ett mycket gott förtroende så jag var inte det minsta oroad inför allt som skulle komma att hända. Ja, faktiskt tycker jag själv att det är lite underligt att jag hela tiden har kunnat förhålla mig så lugn. Har faktiskt inte varit det minsta nervös sedan jag fick kallelsen till operation. Utan det har snarare varit ett närvarande i nuet utan tankar på vad som ska hända härnäst - jag har så att säga bara följt med utan egna tankar. Låter det konstigt? I alla fall så har jag inte varit det minsta orolig. Natten till den 26:e sov jag precis som vanligt - inga konstiga tankar.

Och som sagt den 26:e kl 10.30 infann jag mig hos doktor Anders. Han frågade hur jag kände mig? Och jag svarade att jag kände mig helt lugn. Sedan tittade vi på de två olika Cochlea implantatvarianterna som jag hade att välja mellan. Efter lite dividerande fram och tillbaka så hade vi kommit fram till att det var Cochleas som skulle passa mig.

Så fick jag lägga mig på en brits och doktorn tittade i mitt högra öra och markerade det med ett kryss och en liten plåsterlapp.

Här är det markerade örat (fortfarande med en hörapparat på plats). Det var ju viktigt att det blev rätt öra som opererades!!

Därefter var jag ledig (hade hela tiden sällskap av min älskade man, han är guld värd som står ut med mig och har stått ut med mig). Så vi tog oss ner till restaurangen och åt lunch.

Därefter hade jag tid kl 14.00 för inskrivning (och naturligtvis betalning - nu har jag nått högkostnadsgränsen så i fortsättningen blir det billigt). Jag hade fått med mig en bunt papper från Anders och som jag så småningom skulle lämna på avdelning B82 där jag skulle sova på natten före och natten efter operationen (det är Öron-, näsa- och halsavdelningen). Men först skulle jag träffa narkosläkaren och gå igenom lite uppgifter som vikt, längd, mediciner, har jag varit sövd förut etc. Allt knappades in på datorn så att man sedan lätt kunde få fram uppgifterna när de skulle behövas nästa dag.

Ja, sedan gav vi oss iväg till avd B82. Det verkade som om det var lite folk där så det var lugnt och behagligt. Alla var så snälla och hjälpsamma.

En sköterska Susanne informerade om vad som skulle hända härnäst. Att jag skulle få något lugnande på morgonen etc. Jag fick 4 förpackningar med "descinfekteringsmedel" två skulle användas på kvällen för dusch och hårtvätt oich de andra två för dusch och hårtvätt på morgonen.

På kvällen fick jag besök av min son som kom och höll mig sällskap några timmar. Då vi i lugn och ro kunde titta på TV - jag var ensam på rummet och hade egen TV. Lyx! När Sebastian hade åkt så la jag mig att sova och so sött tills jag blev väckt på morgonen av en sköterska som meddelade att det var dags att duscha och göra mig iordning. Det var sagt att operationen skulle starta ca 10,30 (Anders skulle operera lite tonciller först). Så där låg jag sedan duschad, okammad, lugnad med lugnande medel - fast jag var kolugn - och löste korsord. Så kom så småningom en sköterska och sa att nu var det dags.

Genom långa vindlande gångar och med hiss fördes jag så ner till Kirurggatan och fram till operationsavdelningen. När sköterskan som drog sängen tryckte på dörröppnaren så öppnades dörren och därinnanför stod minst 10 (kanske 15 personer) i full operationsmundering färdiga för att ta emot mig. En manlig person presenterade sig som Peter och talade om att nu skulle han sätta in en kanyl i armen - jag hade fortfarande på mig min vänster hörapparat (annars hade jag ju inte hört något) - en annan person kom fram och presenterade sig som Frida, narkosläkare, och sen presenterade ena efter den andra sig samtidigt som dom gjorde iordning mig. Och så var det dags att ta av hörapparaten. Fram kom en liten mask som dom höll för näsa och mun och så visade dom med tecken att nu skulle jag bli yr/snurrig och sedan minns jag inte mer.

Nästa gång jag vaknade så kände jag att jag hade bandage runt huvudet och förstod att operationen var klar och när jag tittade på klockan på väggen så var den nästan 17.30. Hela dagen hade försvunnit utan min vetskap.

Ja så kördes jag tillbaka upp på avdelning B82, se bilden i mitt förra inlägg.

Jag sov någon timme, till ca 19.00 då Sebastian kom och hälsade på mig och samtidigt kom sköterskan och sa att nu skulle dom ta av tryckförbandet. Så snabbt hann Sebastian få fram kameran för att fotografera mig med det stora bandaget. Sedan såg det ut så här:

Sköterskan tog bort det blodiga bandaget och satt dit ett mindre bandage och så tillbaka med "ett gallerliknande"hårnät som skulle hålla det hela påplats.

Nu när jag ser de här bilderna så tillstår jag att operationssåret verkar vara mycket mindre än jag trodde att det skulle vara. Det ligger tydligen precis bakom örat och inte längre upp på huvudet som jag trodde att det skulle göra. Det verkar som dom har rakat av minimalt med hår. Undrar om det har med att göra var min "snäcka" är placerad? I alla fall så kanske det inte blir något stort ärr alls.

Natten efter operationen sov jag utmärkt och hade inte och har inte haft några problem alls. Jag har tagit en Albyl ca var fjärde timme och det gör att jag inte har någon smärta alls. Alldeles innan jag skulle åka hem dagen efter operationen så tog man bort bandaget och satte dit ett plåster. Det ska jag ha kvar till den 6-7 februari då jag ska gå till distriktsköterskan för att ta bort stygnen. Så så här ser det ut nu:

Så idag, söndag kväll, 3 dagar efter operationen så mår jag jättebra. Har inte ont. Inte yr. Lite ont i käken om jag ska gapa stort - krångligt när jag ska äta - men annars inga större problem. Det som gjorde ont i nacken tidigare börjar ge med sig. Förmodligen fick jag ligga konstigt på operationsbordet och det tyckte nacken inte om. Men som sagt det är nästan helt borta nu. Lite svullnad återstår på höger kind men annars mår jag oförskämt bra.

Nu ska jag ta det lugnt några dagar vila, läsa, baka och bara pyssla om mig själv.

Oh avslutningsvis vill jag bara visa den underbara bukett, från mina syskon, som stod på bordet när jag kom hem i fredags. 

En liten fundering som jag har så här det är hur jag ska kunna tvätta håret. Doktor Anders sa att jag fick inte blöta ner sårområdet. Så får jag inte lyfta tungt.Anders föreslog därför att min man därför skulle sköta städning, dammsugning etc den närmaste tiden. Det låter väl bra?! Värre är att jag inte får snyta mig - dvs jag får inte blåsa hårt utåt. O jag som har rinnande näsa, snorar  så fort jag kommer ut. Ja, ja...

Vivvi

Nu är det gjort!

Bilden är tagen någon timme efter uppvaknandet ur narkosen och då jag återigen var tillbaka på avdelningen.

Nu är jag hemma i Västerås igen och ska bara ta det lugnt ett tag. Jag återkommer  kanske imorgon med en mer ingående beskrivning av hur det hela gick till.

Så här1,5 dag efter operationen mår jag nog egentligen oförskämt bra. Eftersom det är lördag så ska jag/vi festa lite lugnt.

Vill också passa på att tacka er mina "okända" vänner som stöttat mig och stöttar mig. Det behövs nog för visst är det lite speciellt just nu. Jag har massor med ljud i mitt opererade öra: allra mest är det mitt flygplan som flyger över huvudet uppblandat med lite "fläktljud" från en stor, jättestor fläkt. Och så mitt ibland alla dessa ljud plingar det till ibland - riktigt sött faktiskt - ungefär som om någon plingade lite lätt i ett kristallglas. (Ibland funderar jag på om det är min döda mamma som hälsar, för ljudet är på något sätt lite gulligt när det plötsligt dyker upp). Ja, jag vet att jag är knäpp. Det är nog bäst att jag vilar mig lite mer så jag inte skriver fler dumheter.

Vivvi

Nu drar det ihop sig

Nu kan jag faktiskt räkna timmarna tills jag ska in till Karolinska och tills operationen ska äga rum. Imorgon bitti ska vi åka iväg.
Igår och idag känns det lite som att gå omkring i en bubbla. Det som händer utanför bubblan berör inte mig. Det är konstigt för jag känner mig egentligen inte nervös - men kroppen kanske är nervös. Oroar mig egentligen inte heller så mycket ändå känns det som att vara i en bubbla. På något sätt så finns operationen och vad som ska hända hela tiden bakom varje tanke och varje handling. Känner mig lite handlingsförlamad.
Fy så knäpp jag är.

I går kväll läste jag igenom pärmen, som jag fått på Cochleaavdelningen, från pärm till pärm (det var säkert 10:e gången jag läste den). För visst funderar jag på vad jag ska ha med mig? Ska man ha egna nattkläder?
Morgonrock? Självklart ska man ha med sig tandborste och egna hygienartiklar men resten...
Ska ha med mig en bra bok att läsa. Läste någons blogg och den personen berättade om problem med att se på TV på kvällen innan operationen för salskompisen ville tydligen se ett annat program. Och i så fall är det ju bra att ha en egen bok att läsa i.
Förresten så satt jag framför TV:n igår och hade min högra hörapparat avstängd för att ännu en gång kolla hur mycket jag kan hänga med med bara den vänstra hörapparaten. Det gick faktiskt ganska hyfsat - åtminstone så länge jag tittade på nyheterna och man kunde se personens mun. På TV märker man förresten väldigt väl vilka som talar tydligt och vilka som egentligen inte borde arbeta på TV. För dom som talar tydligt dom hör man ju utan att se munnen.
Nåväl det ska säkert gå bra att klara sig med bara en hörapparat - åtminstone en månad. För sedan ska jag ju få hörhjälp av CI - om allt går som planerat. I pärmen (som jag nämnde tidigare) stod det i och för sig om en person som ännu 3 år efter operationen fortfarande utvecklar sin hörsel. Kommer det att innebära att efter 10-15 år så har man superhörsel?
Vilken framtid!!!!

Vivvi

Ville bara dela med mig av några tänkvärda ord

Hur mycket framgång du når under din livstid
baseras till stor del på vad du gör efter att du
har gjort vad som förväntas av dig!

Vivvi

Sent ska syndaren vakna!

Nu när det bara är 9 dagar kvar till operationsdagen, ligger jag i hårdträning för att bygga upp konditionen. Jag vet att om kroppen är i topptrim så klarar man en operation bättre än om man har dålig kondition. Men det här kom jag att tänka på för bara några dagar sedan.

När jag kom att tänka på det där med konditionen hade jag precis kommit på att jag har gått upp 3 kg under julen. Fy, usch! Och så hade jag precis bakat en våldsamt god godiskaka. Jag smakade 2 bitar men sedan fick det vara nog. (receptet kommer lite längre ner) Nu gällde det att ta tag i situationen. Så jag bestämde mig för att börja med raska promenader ett par gånger om dagen (tar med mig Ninja min hund som gillar att gå fort). Jag började med en gång - egentligen älskar jag att promenera, både fort och sakta.

ZUMBA

Men promenera räcker ju inte om man ska gå ner i vikt också. ZUMBA, det är grejen. En dans träning som heter duga. Var på mitt första besök i Zumbaklassen i söndags. Jätteroligt och jobbigt. Där kan nog ett och annat hekto rinna av.

Men, vet ni vad jag upptäckte för första gången. Att koordinationsförmågan har verkligen zackat efter, har aldrig haft några problem med det tidigare. Men nu att få ihop armar, ben och rumpa på en gång, det var mer än jag klarade av. Benen funkade bra och att få med armarna gick hyfsat men rumpan... I zumba ska man vicka på rumpan som dom gör när dom dansar i Sydamerika.  Varför har jag inte fått några rumpvickmuskler? Det fanns inga alls, när jag skulle vicka på rumpan så åkte hela kroppen med. Är det åldern? eller är det avsaknad av muskler?

Ikväll ska jag i alla fall prova på rumpvickninge igen, ska bli roligt. Kanske, kanske kan man lära sig med tiden.

Här kommer receptet på den goda Godiskakan, den är jättelätt att göra och innehåller säkert alldeles för mycket kalorier. Varför måste allt som är gott innehålla så mycket kalorier?

2 dl ljus sirap

1 dl socker

1 dl kokos

1 dl russin

1 tsk vaniljsocker

1 burk jordnötskräm

1 l rispuffar

Till garnering

100 g blockchoklad (eller annan god choklad)

0,5 dl grädde

Lägg ner allt utom rispuffarn i en kastrull och värm upp under omrörning tills allt har smält samman. Ta av från värmen och rör ner rispuffarn. Häll upp allt på ett bakpplåtspapper och forma en fyrkant.

Låt kakan svalna något. Värm grädde och choklad till garneringen i en kastrull. Rör om hela tiden så det inte bränner fast. Bred sedan ut chokladen över kakan och ställ den kallt att svalna. Skär sedan kakan i lagom stora rutor. Förvara kakorna svalt i burk med tättslutande lock.

För min del blir det inga mer sådana gobitar nu gäller det att bli av med några kilon och att bygga upp kroppen. Jag har bara 9 dagar kvar innan dagen D.

Vivvi

Ett brev betyder så mycket!

Visst är det roligt att få ett riktigt brev i brevlådan. Jag menar ett som är skrivet av en riktig människa (gärna handskrivet) och inte av någon myndighet. Myndighetsbrev kunde å andra sidan vara färre tycker jag.
I alla fall så fick jag ett handskrivet brev idag. Spännande! Med stor iver slängde jag mig över brevet skrivet av en okänd avsändare.

Brevet kom från Monica. Tack snälla Monica. Monica visade sig vara en av mina kära bloggbesökare. Jag blir så glad inombords när jag får kontakt med er! Det är spännande och intressant att läsa vad ni tycker och tänker, det gäller i lika hög grad ni som skriver kommentarer direkt här på bloggen.
Nu vet jag i alla fall att jag inte är ensam med alla tankar som jag har om och kring cochleaimplantat - bland kännarna kallas det bara för CI. Det är ju kort och bra.
Det är säkert trevligt för alla om jag/ni skriver och berättar/kommenterar era erfarenheter av CI och väntan inför en ev operation. Det är klart att man alltid är ensam med sina tankar men det är samtidigt roligt att få ta del av andras tankar.

Nu räknar jag själv dagarna till min operation. Nu är det bara knappt 14 dagar kvar. Hua...

Från det ena till det andra så måste jag tacka Tina för att du skrev på min blogg så att jag fick en möjlighet att besöka din blogg. Jag blev så glad av att läsa vad du skriver. Du ska vara glad för att du har sån humor för det gör absolut att livet blir lättare. Du har förresten lite av samma som humor som wetussa har, webtussas länk finns här bredvid. (Hon har inga hörselproblem utan skriver bara så härligt om sitt liv). Underbart.

Nu ska jag läsa lite mer på Tinas blog: dovblind.blogspot.com om hur det gick till när hon fick sitt CI.

Ha det..
Vivvi